Januariflicka

Medan jag sitter här och äter lite plättar med socker som blev kvar sen igår så tänker på jag på samtalet som jag, Emelie och Amanda hade när vi fikade i måndags. Killar verkar alltid utgå från att tjejer vill ha förhållanden. Det är nästan så att de tar det som en personlig förolämpningen om en tjej uttrycker en önskan om att vara singel. Något som definitivt verkar vara svårt för dem att förstå är att vi kan vilja dejta, träffas och ha kul tillsammans utan att det behöver leda till något super-duper-extrem-seriöst. Bara för att vi kysser er eller frågar om vi ska hitta på något någon dag så betyder det inte att vi planerar bröllopet, grabbar.

Jag tänker såhär: Jag letar inte efter pojkvänsmaterial men träffar jag någon som det klickar med och det känns kanon och hela paketet - självklart skulle jag inte vilja missa det då. Jag hoppas bara att de killar jag träffar nu och i framtiden inser att vi inte måste göra upp en hel jävla regelbok som om vi spelade något slags avancerat pokerspel. Varför inte bara ha kul på vägen och se vad som händer?

Det känns inte jättestabilt att jag sitter klockan tolv på natten och gör upp mitt pluggschema för denna veckan. Jag har ingen direkt sug för skolan alls just nu. Det känns extremt jobbigt att ta tag i de arbeten som ska göras och jag har ingen inspiration överhuvudtaget. Jag ska dock verkligen försöka tvinga mig själv att få en del gjort denna veckan så att jag inte behöver stressa precis innan jul. Vill absolut inte hamna där igen med stressen och ångesten. Allt jag kände under hela våren får absolut inte komma tillbaka. Jag känner mig ändå ganska lugn för jag vet att jag är en helt annan person idag än jag var då. Jag har lärt mig att uppskatta mig själv för så mycket annat än vad jag presterar i skolan. Jag har insett att jag har så många andra kvalitéer att vara stolt över än de betyg jag kan pressa mig själv till att få. Jag känner inte längre att min värld rasar om jag inte får högsta betyg. Det är en sån extrem frihet att känna att jag känner mig så nöjd och lycklig med mig själv och min värld att jag vet att även om det kommer en motgång så kommer jag inte att gå under.

Någonstans har jag börjat inse att det är såhär det känns, såhär det känns att vara lycklig. Det är så lätt att låta tiden springa förbi och de enda gångerna vi stannar upp är när vi har något att klaga eller vara ledsna över. Den tiden som vi faktiskt mår riktigt bra och känner oss nöjda tar vi inte vara på. Istället är det den tiden som beskrivs när vi säger "att den här veckan/hösten/året har gått så himla fort". Det går ju fort när man har roligt. De senaste veckorna i mitt liv har i alla fall varit en tid där jag har känt mig så extremt tillfreds med mig själv och allting runt omkring mig. Jag känner att jag gör varje stund speciell och jag har så många människor i mitt liv som får mig att må bra. Jag vill inte glömma den här känslan när det kommer svårare tider igen, för det är klart att de kommer nångång. Min nya filosofi är i alla fall att älta och hänga upp sig lika mycket på allt bra här i livet som jag gör med det dåliga. På så sätt kommer jag alltid komma ihåg alla happy moments och aldrig känna att mina jobbiga tider tar upp mer av min tid än all den tid jag spenderar med ett leende på läpparna.

Varför är det så att folk verkar utgå från att man måste hata sitt ex? Det verkar vara någon slags regel att man inte ska kunna umgås, man måste snacka skit bakom varandras rygg och man måste ha extrema rebound issues. Det är så att man nästan ska skämmas lite om man i någorlunda tysthet och någorlunda effektivt går vidare med sitt liv. Jag tänker såhär: När man bestämmer sig för att gå skilda vägar så har man ju fattat beslutet att man inte vill lägga mer tid på den människan. Vad är då meningen med att gå och älta hela skiten om och om och om igen? Tas ett beslut så får man väl stick with it också? Det verkar ju smartare att försöka göra smärtan så kortvarig som möjligt och ha som mål att gå vidare istället för att hela tiden tänka på sitt ex.

Mitt mål är att vara lycklig och ingen annan ska få tala om för mig hur lång tid det ska ta för mig att bli det eller hur jag ska gå tillväga. Jag tänker inte hålla mig fast vid det som varit, för det tar bara energi, och jag tänker inte kasta mig huvudstupa in i något nytt. Jag vill lära känna mig själv, för jag har en känsla av att jag nog är ganska bra ändå. Kanske är det enda sällskapet jag behöver just nu mig själv.

Min lugna hemmakväll förvandlades till en lugn filmkväll hos Emelie istället. Vi kollade på SATC-filmen och jag blev som vanligt alldeles sorgsen när slutet kom och jag återigen insåg att det inte kommer fler säsonger.

Medan vi satt där tätt packade i sofforna (vi var en hel hög som käkade godis och drack alldeles för mycket läsk) funderade jag på det här med Carries och Mr. Bigs förhållande. Deras förhållande är extremt upp och ner och det är inte i många avsnitt som de faktiskt är riktigt lyckliga. Ändå får de varandra i slutet och på något sätt blir det bevisat att love conquers all. Det känns som att det är förväntat att det ska vara så i verkliga livet också. Kärlek ska vara svårt, det ska finnas tårar och sårade känslor. Det är liksom inte okej att vilja ha ett lugnt och drama-fritt förhållande för det är på något sätt lika med ett tråkigt förhållande. På film fungerar kanske den tanken, problemen och tårarna kan till och med vara det som gör intrigen spännande. I verkligen livet är det dock bara ett sätt att långsamt ta död på något som hade kunnat vara bra. Alla snedsteg som svek, otrohet, uppbrott och lögner skapar sår som är, om inte omöjliga att överkomma, så i alla fall som några väldigt vassa taggar i hjärtat. Jag har varit med om drama, big time, och jag kan säga att det är inte vackert. Mina erfarenheter av alla ovan nämna snedsteg har fått mig att inse att jag definitivt inte vill ha en egen Mr Big.

Vad gör man när huvudet är så fullt av tankar så att man inte kan sova på nätterna eller koncentrera sig på något under dagarna? Vad gör man när man har så många frågor som cirkulerar och så mycket att säga men är oförmögen att prata med den person som man mest av allt vill prata med? Hur gör jag för att gå vidare när en del av mig inte vill gå vidare? Hur ska jag acceptera att det inte längre är vi när mitt hjärta värker av att han inte finns här?

Jag har kommit in i en period där jag verkligen ser fram emot att flytta hemifrån. Jag kan inte förstå att jag tar studenten om bara åtta månader. För det är faktiskt bara, tänk på hur sjukt många år vi har gått i skolan egentligen och nu är det  slutspurten. Vi kan såklart välja att plugga vidare, men då blir det exakt vad vi själva väljer. Jag kommer på mig själv med att tänka vilka färger jag ska måla min lägenhet i, vad jag ska lägga pengar på och vad jag ska försöka köpa så billigt som möjligt, vilken typ av möbler jag ska ha och så vidare... Det är faktiskt riktigt spännande att inte veta vad jag gör om ett år. Jobbar jag? Pluggar jag? Eller reser jag kanske? Jag har inte en susning just nu. Innan brukade det göra mig stressad men nu känns det faktiskt helt okej.

I am the master of my fate, I am the captain of my soul.