Januariflicka

Varför är det så att folk verkar utgå från att man måste hata sitt ex? Det verkar vara någon slags regel att man inte ska kunna umgås, man måste snacka skit bakom varandras rygg och man måste ha extrema rebound issues. Det är så att man nästan ska skämmas lite om man i någorlunda tysthet och någorlunda effektivt går vidare med sitt liv. Jag tänker såhär: När man bestämmer sig för att gå skilda vägar så har man ju fattat beslutet att man inte vill lägga mer tid på den människan. Vad är då meningen med att gå och älta hela skiten om och om och om igen? Tas ett beslut så får man väl stick with it också? Det verkar ju smartare att försöka göra smärtan så kortvarig som möjligt och ha som mål att gå vidare istället för att hela tiden tänka på sitt ex.

Mitt mål är att vara lycklig och ingen annan ska få tala om för mig hur lång tid det ska ta för mig att bli det eller hur jag ska gå tillväga. Jag tänker inte hålla mig fast vid det som varit, för det tar bara energi, och jag tänker inte kasta mig huvudstupa in i något nytt. Jag vill lära känna mig själv, för jag har en känsla av att jag nog är ganska bra ändå. Kanske är det enda sällskapet jag behöver just nu mig själv.