Januariflicka

Min lugna hemmakväll förvandlades till en lugn filmkväll hos Emelie istället. Vi kollade på SATC-filmen och jag blev som vanligt alldeles sorgsen när slutet kom och jag återigen insåg att det inte kommer fler säsonger.

Medan vi satt där tätt packade i sofforna (vi var en hel hög som käkade godis och drack alldeles för mycket läsk) funderade jag på det här med Carries och Mr. Bigs förhållande. Deras förhållande är extremt upp och ner och det är inte i många avsnitt som de faktiskt är riktigt lyckliga. Ändå får de varandra i slutet och på något sätt blir det bevisat att love conquers all. Det känns som att det är förväntat att det ska vara så i verkliga livet också. Kärlek ska vara svårt, det ska finnas tårar och sårade känslor. Det är liksom inte okej att vilja ha ett lugnt och drama-fritt förhållande för det är på något sätt lika med ett tråkigt förhållande. På film fungerar kanske den tanken, problemen och tårarna kan till och med vara det som gör intrigen spännande. I verkligen livet är det dock bara ett sätt att långsamt ta död på något som hade kunnat vara bra. Alla snedsteg som svek, otrohet, uppbrott och lögner skapar sår som är, om inte omöjliga att överkomma, så i alla fall som några väldigt vassa taggar i hjärtat. Jag har varit med om drama, big time, och jag kan säga att det är inte vackert. Mina erfarenheter av alla ovan nämna snedsteg har fått mig att inse att jag definitivt inte vill ha en egen Mr Big.